Byråkraten

Byråkraten håller till i rum 11, det enda på Avdelning 34 som är numrerat. Det är också det enda på avdelningen som är inrett med en besöksstol som går att fälla bakåt och sova i. Det beror på att Byråkraten, eller Johan Wihman som han benämns i patientregistret, bor här tillsammans med sin fru Maria. Rummet är belamrat med pärmar och inklätt i plast. Det luktar ganska illa.

Det finns inga journalanteckningar om Byråkraten eftersom journalsystemet kort efter hans ankomst strukturerades om — ett arbete som fortfarande inte har slutförts utan snarast verkar växa i omfattning med tiden.

Byråkraten insjuknade för flera år sen. Även om tillståndet är obotligt går det att leva med. Faktum är att de flesta som drabbas av byråkrati lever längre än genomsnittet. Huruvida det är ett värdigt liv går att diskutera.

Byråkrati sprids via en parasit som fortplantar sig i det mänskliga tarmsystemet och sedan sprider sig via blodet upp till hjärnan. Där binder den ihop neuroner och bildar nästintill slutna loopar i frontalloben vilket orsakar ett onormalt avvaktande och strukturerat beteende. Effekten blir att parasiten får ett stabilt värddjur som är mycket mindre benäget att göra något ogenomtänkt och plötsligt dö.

Rent praktiskt har sjukdomen nästan alltid ett liknande förlopp. Inledningsvis blir den smittade passiv. I det stadiet liknar symptomen en vanlig depression. Sen förvärras tillståndet ofta snabbt och passiviteten byts ut mot ett maniskt sorterande och kategoriserande, ofta i olika slags mappar eller pärmar. Bäraren ger intryck av att hela tiden reagerar med intensiv aktivitet på yttre stimuli men resultatet blir ändå bara enorma arkiv inordnade efter obegripliga system.

Utöver ett maniskt arkiverande vittnar Maria Wihman om andra beteendeförändringar hos sin make. ”Han slutade tvätta händerna och lät naglarna växa ut lite för långt.” Även deras samliv påverkades. ”Hans smak har blivit lite udda.” Maria pausar en lång stund och letar efter ord, ”Ohygienisk kanske man kan kalla den”.

I normala fall kan smittade leva mer eller mindre integrerat med den övriga befolkningen. Exempelvis avsätts ofta särskilda våningsplan i kontorsbyggnader där de fritt får bygga sina arkiv utan att utgöra något direkt hot mot resten av samhället. Tillståndet smittar när ägg från en bärares ändtarm tar sig in i en mottagaren via munnen eller någon annan slemhinna. Det är därför allmänheten avråds från att dela toalett med byråkrater och man inte under några omständigheter bör låta en byråkrat hantera livsmedel.

Innan de flyttade in på Avdelning 34 levde paret Wihman en relativt stillsam tillvaro i ett radhus utanför Enköping. Johan arbetade som skadereglerare på ett försäkringsbolag och ägnade fritiden åt att skruva på en motorcykel som till vardags stod parkerad i garaget och ett par gånger om året forslades till olika racingbanor tillsammans med några bekanta och deras motorcyklar. Istället för barn hade de en bortskämd golden retriever, Robin.

Men vintern 2009 hände något. Johan befordrades till chef för en mindre avdelning och började långsamt förändras. Han pratade inte längre i begripliga meningar utan hävde ur sig saker som ”bra input” och ”vi tar med oss det” som svar på tilltal — om han överhuvudtaget svarade. Maria Wihman noterade fakturor på tusentals kronor för köp av kontorsmaterial bland deras räkningar.

Motorcykeln låg nedmonterad i delar som den alltid brukade göra under vinterhalvåret men istället för att börja montera ihop den när vädret växlade mot vår så skruvade Johan isär den i allt mindre delar och lade dem i små vadderade kuvert och märkte dem med omänskligt prydliga löpnummer. Kuverten lades sedan i kartonger och en förteckning över arkivet skrevs ut i fyra exemplar och skickades på remiss. Ingen vet vart.

Under tiden verkar Johan ha befordrats igen och hans avdelning absorberade snabbt större delen av ett våningsplan samtidigt som den helt slutade producera mätbara resultat.

Hans fru anade oråd men lät det honom hållas tills hon en morgon upptäckte att Johan under natten plockat isär och arkiverat Robin på samma sätt som sin motorcykel, sånär som på de återförslutningsbara plastpåsar i olika storlekar han använt istället för kuvert. Förutom de två travarna med kartonger som stod staplade mot varsin vägg var garaget i klanderfritt skick. Maria Wihman hittade inte så mycket som en droppe blod eller ett enda hundhår när hon städade ur garaget inför flytten.

Obehandlad byråkrati, som i det här fallet, resulterar till slut i att bäraren drabbas av synliga fysiska symtom.

Hos Johan Wihman har slemhinnorna i mun och näsa svällt upp och växt utåt så att ansiktet bildar en enda invecklad slemmig och sekrerande kontaktyta. Även fårorna på fingertopparna har fördjupats så att de bildar ett system av tunna lameller som är täckta av ett tunt lager trögflytande handsvett. Mycket tyder på att byråkratin upprättar ömsesidigt gynnande relationer med andra parasiter i kroppen där en förhöjd spridningsförmåga via den här typen av fysiska förändringar är den mest framträdande. Men man vet väldigt lite med säkerhet. Det vetenskapliga samfundet har hittills inte kunnat enas om en konsekvent taxonomi för att beskriva de observationer som gjorts, vilket gör det svårt att bedriva seriös forskning.

Det är ovanligt att en patient med så långt gånget sjukdomsförlopp placeras tillsammans med personer som själva inte bär på smitta, något som i det här fallet är möjligt på grund av att Maria Wihman visat sig vara helt immun mot parasiten och därför kan fungera som kontaktperson med den övriga avdelningen efter en intrikat serie hygieniska åtgärder. Placeringen är ändå inte friktionsfri. Karatehäxan, den patient som har rummet bredvid på höger sida, ses ofta blänga misstänksamt mot dörr nummer 11 så fort någon rör sig in eller ut därifrån. Hon säger själv att hon inte har något särskilt problem med Byråkraten men att hon inte litar på hans fru, eller ”subban” som hon kallar henne. Ett antal svordomar har ristats in i Johan och Maria Wihmans dörr och någon har vid något tillfälle försökt tända eld på den, men Karatehäxan påstår sig inte veta någonting om den saken.

Maria Wihman saknar anmärkningsvärt nog utmärkande drag. Hon har en nästan kuslig effekt på sin omgivning då hennes egenskaper suddas ut så fort hon lämnar ens direkta synfält. Hennes ögon är kanske blå och det skulle kunna vara så att hon ger ett litet sportigt intryck — som att hon ägnade sig åt segling eller orientering — men det kan också ha fyllts i undermedvetet för att inte lämna ett gapande hål i betraktarens närminne. Hon arbetar sedan många år tillbaka som interplanetär diplomat och är en av få människor som etablerat kommunikation med representanter för byråkratin.

”Vad man måste förstå är att de här parasiterna”, hon gör små citationstecken i luften, ”inte kommer från jorden och därför inte ser på oss som vi själva gör. Ur deras perspektiv är jorden befolkad av organismer i deras egen storlek. Vi makroorganismer fungerar mer eller mindre bara som transportmedel och boplats. Att vi verkar ha utvecklat ett språk och någon slags kultur betraktas som en kuriositet, men det är ingenting som de intresserar sig för eller tar på något direkt allvar. De är mycket mer intresserade av sitt ekonomiska och kulturella utbyte med E. coli än med oss. Mycket mer.”

Medan hans fru pratar tittar Byråkraten på henne med tom blick. ”Bra input” flikar han fuktigt sluddrande in och höjer tre utsträckta savande fingrar mot henne. Hon föser med en rutinerad rörelse fingrarna ifrån sig med baksidan av sin egen hand. Beröringen är minimal. Hans hand landar på en fluga som kryper över det lilla bordet bredvid sängen och mosar den under de mjuka fingertopparna. Han halar upp ett litet kuvert och märket det med ett par siffror och stoppar i det fuktiga tillplattade krypet. Kuvertet stoppar han in i en mapp som han lägger i en låda vid sängens fotända. Maria harklar sig och tvättar sina händer med handsprit och en steril kompress. Besökstiden är slut. Utanför hörs en dörr försiktigt öppnas och stängas igen.

©2018 Thomas Birgitta Pärsons



Tillbaka