Det vackra liket

Det första man slås av när man träffar Theodora Vråk är hur vacker hon är. Trots att det var åratal sedan hon stod i rampljuset och livet sedan dess bitvis varit hårt så är hon fortfarande lika iögonfallande som när hon stod på toppen av sin karriär i sina tidiga tjugoår.

Även om hon gjorde sig ett namn inom popmusik och alltid har haft ett iögonfallande yttre så besitter hon också en genuin musikalisk talang. Som barn lärde hon sig tidigt att spela piano. Hon sjöng med en klar och tonsäker röst som efter puberteten berikades med ett visst skorrande djup. Hon ansågs allmänt som en naturbegåvning men hennes kapitel i musikhistorien blev tyvärr onödigt kort.

Numera lämnar hon nästan aldrig sitt rum på Avdelning 34. Hon påminner om ett litet nyfiket bytesdjur när hon låter sin stora ögon flacka runt i rummet. Det nervösa sättet har delvis med hennes medicinering att göra. Hennes tillstånd är närmast unikt.

Enklast vore att beskriva Theodora Vråk som levande död, eller möjligtvis död på insidan. På utsidan är det enda som skvallrar om hennes tillstånd en stor svärm gröna flugor som ständigt omger henne.

Flugorna lägger också ägg i hennes förmultnande innanmäte och då och då trillar en larv ut ur hennes mun eller näsa när hon gör en häftig rörelse med huvudet.

Hon tar själv ingen notis om något av det. Enligt avdelningens chefssjuksköterska Syster Frank beror det förmodligen på att förmultningen i hennes inre har angripit hjärnan på ett sådant sätt att det skapat en kognitiv avvikelse, en stor blind fläck som helt enkelt gör flugorna osynliga för henne.

”Vilka flugor?” frågar Theodora och hostar till så att en fluga som letat sig in i hennes mun far genom rummet och slår i väggen mittemot med en liten duns. Under åren har avdelningens psykiatriker även undersökt om det rör sig om en djup förnekelse av psykologisk natur, ungefär som ett barn kan trycka undan ett trauma, men väldigt lite tyder på det.

Syster Franks personsökare piper ilsket och hon suckar irriterat. ”Jag behöver visst ta Jesus till akuten”, konstaterar hon, ”igen”. Hon himlar lite med ögonen. ”Är det något du behöver? Vi blir förmodligen borta ett par timmar.”

Theodora ber om ett glas vatten med ett leende som är lika delar ursäktande och ömt. När hon får glaset häller hon först en skvätt i den sorgsna krukväxten som står i fönstret innan hon själv drick en försiktig klunk.

Hon växte upp i en villa med gul, putsad fasad utanför Motala. Hon hade två äldre bröder som båda två flyttade hemifrån som tonåringar för att gå på fotbollsgymnasiet i Trollhättan. Till skillnad från resten av familjen saknade hon själv fallenhet för idrott. Trots att hon kompenserade med höga betyg i alla teoretiska skolämnen drömde hon om en karriär som singer/songwriter. Efter gymnasiet flyttade även hon till västkusten. Hon bosatte sig i Göteborg för att försöka lägga grunden till en musikalisk karriär. Där hittade hon en liten men hängiven publik bland de punkrockare som gjorde en poäng av att bära t-shirts med Tori Amos-tryck och gärna skrev långa utläggningar om GG Allin som postmodernt fenomen. Hon spelade in ett album som fick ett ljummet mottagande av pressen men sålde tillräckligt bra för att hon skulle få spela in ett till.

Det ryktades om en romans med Olle Ljungström. De två sjöng in en duett till hennes andra album. Han nämns inte i konvolutet men rösten går inte att miste på. Meningarna går isär om huruvida det rör sig om en rättighetsfråga eller ett bittert svartsjukedrama.

På scenen reflekterades strålkastarna i hennes svärm av grönskimrande spyflugorna vilket skapade en slående visuell effekt. I Sverige tilläts hon av hygienskäl inte att uppträda på lokaler som serverade mat. Hon hade också svårt att resa till sin publik i utlandet då inga flygbolag ville släppa ombord henne på sina plan. Kvar fanns alltså bara möjligheten att spela på orter som gick att nå med bil. Även då var det svårt att hitta någon som ville ställa upp som förare.

Som längst nådde hennes turnérande Slovenien. Hösten 1997 bokades hon på en Europatuné med ett minimalt crew och en krävande rutt med många långa körningar nattetid.

Klockan halv tre natten till den 26e september satte sig det lilla turnéekipaget i en bil från Prag med målet Ljubljana. Passagerare var Theodora Vråk och hennes kompmusiker — en duo som gick under namnet Det Oändliga Mörkrets Orkester. Föraren hade under kvällen arbetat med i- och urlastning av scenutrustningen och sålt t-shirts i foajén. Tanken var att de skulle hinna till soundcheck i den slovenska huvudstaden klockan tolv dagen efter.

Strax efter den österrikiska gränsen körde bilen av vägen. Allt tyder på att föraren hade somnat — det fanns inga bromsspår och inga uppenbara hinder i vägbanan. Bilen kolliderade med ett träd. I utredningen bedöms farten ha varit över 120 kilometer i timmen i kollisionsögonblicket. Alla passagerare utom Theodora avled omgående.

På sjukhuset i Graz konstaterade förvånade läkare att Theodora redan var död på insidan och måste ha varit det i åratal. När kirurgen skar upp hennes arm för att rätta till en fraktur välde hundratals fluglarver ut ur snittet. Istället för muskler och fett fanns det bara svampiga förmultnade kvarlevor under huden.

Det togs en del prover, men den uppenbart chockade Theodora avvek från sjukhuset så snart tillfälle gavs med avsikten att slutföra turnén. Under ett par dagar drev hon runt planlöst i Graz, innan hon lyckades få lift med en långtradare till Ljubljana. Det var där hennes svenska manager till slut fick tag på henne och lyckades övertala henne att ta sig hem.

Händelsen uppmärksammades i internationell musikpress men överskuggades snabbt av ett utspel från bröderna Gallagher. Theodora drog sig tillbaka. Hennes manager hade svårt att balansera hennes sensationella tillstånd med en konstnärlig integritet som Theodora var mån om att behålla. Effekten blev att hon tackade nej till nästan all press.

Det dröjde flera år innan hon försökte sig på en comeback, men vid det laget hade tidsandan vänt. Den åldrande och allt ängsligare Generation X svek henne till förmån för mer lättillgängliga akter. Musikpressen utmålade hennes tillstånd som substanslöst effektsökeri.

Dråpslaget kom när djurrättsaktivister ifrågasatte etiska aspekter av hennes ständigt växande flugsvärm. Hon anklagades för att utnyttja värnlösa insekter för simpel chockverkans skull. Efter en omfattande brevskrivningskampanj hindrades hon från att framträda på nästan alla de ställen som tidigare släppt fram henne.

Hennes skivbolag höll inne utbetalningarna från hennes andra album och hänvisade till ospecificerade utgifter. Runt millenieskiftet drog de sig ur kontraktet med hänvisning till att Theodora inte aktivt arbetade som artist längre. Juridiskt var grunderna tveksamma och hon hade med all säkerhet rätt till ett skadestånd, men ingen rättslig prövning gjordes. Kort därefter flyttade hon tillbaka till den gula villa som hon växt upp i och bodde där i flera år, tills hennes neurotiska sätt och ruttnande kropp blev för mycket för hennes föräldrar att hantera. Även mellanbrodern hade vid det laget återvänt hem efter att ha fått sina drömmar om en karriär som fotbollsproffs grusade av ett skadat knä.




©2019 Thomas Birgitta Pärsons



Tillbaka