Karaktären

Karaktären

”Du kan kalla mig Johan” säger Karaktären uppgivet. Han vet inte säkert vad han heter. ”För det mesta är det Johan.” Han ligger i sängen, som han nästan alltid gör. Ingen har legat inlagd på Avdelningen längre.

I journalen nämns en uppsjö neuropsykiatriska och psykologiska diagnoser. Mest besvärande av åkommorna är att han inte existerar. För det har han behandlats på olika sätt — just nu går han i samtalsterapi, men ingenting verkar ge någon bestående förbättring. Själv är han övertygad om att hela sjukdomsbilden kan härledas från faktumet att han hittas på av en författare.

”Eller problemet är ju att min författare är en sån fantasilös medelmåtta”, förtydligar han. Han pratar mycket om ”sin författare”, i ett växelvis raljant och uppgivet tonfall. ”Jag hade inte haft något emot att vara en karaktär i en roman om den bara inte var en sån klyschig smörja.”

”Ta det här med medicinerna, till exempel.” Karaktären står inte på någon medicinering och läkarna är väldigt försiktiga med att skriva ut något eftersom han har en historia av missbruksproblematik. ”Såklart”, suckar han. ”Eftersom det skulle ge mig ett intressant och lite mörkt förflutet. Problemet är att varken jag eller min författare vet nånting om droger. Jag har bara minnesbilder i slowmotion av en handfull piller och ett vinglas, uppenbarligen lånade från någon informationskampanj riktad till gymnasieelever. Jag vet inte ens vad det var för piller jag tog. Pillren i mina minnesbilder liknar ingenting jag har sett någon annanstans, men de var ovala och tvåfärgade så att man verkligen skulle förstå att det var starka grejer.”

”Egentligen är det nog mest synd om mina föräldrar.” Fortsätter han. Under årens lopp har de fått utstå alla upptänkliga hemskheter. ”Ingenting skapar ju en trovärdig motivation lika snabbt som ett par döda päron” suckar han ironiskt, ”så därför har de fått dö på alla möjliga hemska sätt. Osannolika katastrofer, utdragna sjukdomar, terrordåd. Under en ovanligt mörk period så hade jag själv mördat dem som hämnd för åratal av övergrepp.” Exakt vad övergreppen skulle ha bestått av är inte tydligt. Författaren verkar ha släppt det spåret ganska fort. ”Mina enda minnen av övergrepp består av bilder på händer mot suddig bakgrund. Som om någon har letat upp arkivbilder för att illustrera en artikel i ett veckomagasin.” Under en period efter att filmen Sjätte Sinnet gjort succé så var han också död och existerade istället som ett spöke — en illa genomtänkt sammanblandning av hans mammas fantasi och verkligheten. En jobbig period enligt honom själv.

”Vissa dagar var jag en person som vem som helst, men så plötsligt visade det sig att jag i själva verket inte alls interagerade med omvärlden utan bara hemsökte den. Om det hade tänkts igenom på förhand och gjorts med lite finess hade kunnat bli en skaplig illustration av det mänskliga tillståndet eller vår samtids ökande isolering eller nåt sånt. Istället ägnade jag sex månader åt att leva ut en serie krystade episoder som inte ledde någonstans.”

För det mesta heter han Johan. Under en av författarens mer ambitiösa perioder kortades det ner till ett mer internationellt gångbart ”John”. Man får i alla fall anta att det var tänkt att underlätta en översättning. Under perioder har hans könsidentitet också skiftat. ”Herregud. Jag har verkligen inte något trovärdigt känsloliv, men när jag tänker på mina episoder som kvinna så känner jag i alla fall genuin skam å min författares vägnar. Plötsligt var jag tydligen tvungen att ha en hel drös fantastiska egenskaper och färdigheter. En Sherlock Holmes med tuttar, om man vill.” Han himlar med ögonen och drar lite i täcket som om försökte göra sig osynlig. ”Visste du att jag vid ett tillfälle hade både ett Pulitzer-pris och två OS-medaljer? Dessutom spelade jag en avgörande roll i kriget på Falklandsöarna, trots att jag rimligtvis inte kan ha varit äldre än tio-tolv år då. Och så tuttarna då. De var spektakulära.”

Under en kort period var han också homosexuell, men även det ströks. ”Ärligt talat tror jag att min författare är för pryd för att skriva en övertygande bög. Mina sexuella erfarenheter från den tiden består av vältränade, bara överkroppar. Lite välansad skäggstubb, knappt någon beröring alls. Som att minnas bilder från kalsongreklam.”

Avdelningens gängse behandlingsprogram har fått överges i Karaktärens fall. Vanligtvis fokus på att återskapa något som liknar ett normalt liv så att patienten kan återgå till en produktiv tillvaro. Hos ”Johan” finns ingenting att bygga på. Den stackars samtalsterapeuten har fyllt åtskilliga anteckningsböcker men allt grävande i barndom och drömmar har visat sig helt lönlöst. ”Ingenting av det där hänger ihp” konstaterar han. ”Alltihop är bara infall som skrivits ner av en jävla amatör.”

”Slarvigt, kan tilläggas. Den enda trösten är att den där sopan i alla fall inte kommer att bli publicerad. Det skulle göra mig irriterad om han lyckades lansera det här jävla dravlet till en publik”, säger han och gestikulerar argt mot sin person.




©2019 Thomas Birgitta Pärsons



Tillbaka