Karatehäxan

Karatehäxan tar emot på sitt rum längst ner i korridoren åt höger på Avdelning 34. Precis som resten av avdelningen tapetserades hennes rum spräckligt gult på nittiotalet då det ansågs ha en lugnande inverkan på de inlagda. Hennes blick är lite grumlig men hela tiden intensiv och fokuserad även om den sällan verkar fokuserad på en punkt inne i rummet eller, för den delen, de tre dimensioner det sträcker ut sig i.

Hon sitter med korslagda ben på sängen klädd i jeans och vit t-shirt. I rummet finns utöver sängen en obekväm besöksstol och ett litet bord. Bordet har inretts till altare med små artefakter, prydligt utplacerade. Det saknas vaxljus eftersom öppna lågor — precis som glasflaskor och elsladdar — är förbjudna här. Den enda personliga detaljen utöver altaret är ett par mjuka joggingskor av kardborremodell som aldrig verkar komma längre in i rummet än precis innanför dörren.

Hennes föräldrar var de första som upptäckte — eller snarare utsattes för — hennes övernaturliga förmågor. Långt innan hon lärde sig prata klottrade hon med pennor och kritor på allt hon kom över. Inget konstigt med det, men till skillnad från andra barn som bara åstadkommer okontrollerat kladd så var det uppenbart att hon från första gången hon greppade en krita försökte härma bokstäver. Korta streck, små bågar och prickar. Först slumpmässigt, men snart utvecklade hon primitiva glyfer. Fjorton månader gammal skrev hon ”KUK” med en svart krita på den grönrandiga tapeten i köket.

Tapetbiten ligger bevarad på det lilla altaret i rummet, även om den har utsatts för försök att tvättas ren. Ordet är uppenbarligen skrivet av en liten klumpig och ostadig hand men det går inte att ta fel på vad det står. Därefter eskalerade det fort. Hon utökade snabbt sitt ordförråd med ord som ”KUKEN”, ”HORA” och till slut ”FITTJÄVEL”.

Strax före sin tvåårsdag, innan hon kunde säga något annat än enstaka stavelser producerade hon meningen ”MAMMA KNULLAR RUNT.” med vinröd krita på samma tapet. Bokstäverna var lika tydliga som om de skrivits av en vuxen och hade till och med prytts med en punkt på slutet.

Antagligen så fanns det sanning i påståendet för efter det såg hon bara sin mor vid pliktskyldiga besök på vissa högtider.

”Mitt enda egentliga minne av mamma är att hon var rädd för mig”, säger hon med sitt lite diffusa talfel ”men när jag blev stor nog att läsa folk på allvar så träffade jag henne nästan inte alls längre.” Istället växte hon upp ensam med sin far, en relation som blev ganska ansträngd på grund av hennes förmågor.

”Det är nog ingen vidare förutsättning för en far-dotter-relation att kunna läsa sin egen pappas tankar som andra människor läser innehållsförteckningar. Men han var i alla fall inte rädd.” Hon tystnar och tänker efter, ”Lite trög men inte rädd.”

Karatehäxans mormor var inte heller närvarande under hennes uppväxt. ”Jag antar att hon hade kunnat ge lite välbehövlig vägledning om hon hade funnits. Det är ju oftast på den vägen som förmågan går i arv,” säger hon lite sorgset, ”men morfar dog under väldigt mystiska omständigheter innan jag föddes, förmodligen någon slags förgiftning. Mormor var huvudmisstänkt och satt häktad i två månader men dog innan rättegången.” Fallet lades ned och kort därefter brann deras hus ned. Branden utreddes aldrig.

Under tonåren kom hon i kontakt med några jämnåriga som delade hennes intresse för den andra sidan. ”Det var trevliga flickor och jag tror vi lärde oss en del av varandra i vår lilla cirkel. Men som allting annat på gymnasiet så gick det åt helvete på grund av en kille”. Det var en av de drivande tonårshäxorna som släppte in sin pojkvän i cirkeln. ”En kväll klev det in nån pompös jävel i prasslande skinnrock med en oläst storpocket av Evola under armen och betedde sig som att han hade ramlat över ett harem av missanpassade tonårsflickor.” Hennes blick mörknar en aning, men mungiporna stretar uppåt. ”Han begrep aldrig vad han gav sig in på. Jag hade ju inte själv direkt koll, men honom kunde jag i alla fall lära något.”

Hon pratar om en av sina mest berömda ritualer, "Aes Limes VII", som hon utvecklade för att hantera den besvärlige pojken. Hon beskriver den själv som ”ganska grundläggande arbete.” Hon knackar med två knogar på sitt skrev och producerar en dov metallisk klang. ”Puberteten drabbade ju mig lite annorlunda än andra flickor. Min klitoris är åtta centimeter i diameter och gjord av mässing.” Ritualen kulminerar i att hon gnider in sitt abnorma kön med en blandning av datura och saliv, och penetrerar den andre deltagaren analt. ”Jag kommer inte ihåg exakt vart jag fick idén, på den tiden pusslade jag ihop det mesta från lite olika håll, mest på internet.” Den gången slutade ritualen på akuten men Karatehäxan hävdar att hon genomfört den med lyckade resultat flera gånger sedan dess. ”Grejen med medvetandet är att det är stängt av en anledning. Om det ska vidgas så måste det nästan alltid ske med våld, Men det finns visdomar att hämta om man orkar genomföra det.” Pojken sågs aldrig till igen.

Cirkeln löstes upp. Efteråt började Karatehäxan på allvar ägna sig åt handgemäng. ”Jag klippte håret kort, tejpade ner tuttarna och lät bli att sminka mig”, berättar hon. På helgerna brukade hon ta tunnelbanan ett par stationer norrut och starta slagsmål med andra ungdomar. ”Jag vet inte hur bra jag passerade som kille. Men det räckte, mina motståndare var ändå bara fulla och osäkra tonåringar. Pappa trodde att jag blivit lesbisk. Han var märkbart obekväm men i alla fall inte rädd.” Hon fiskar upp ett armband prytt av tänder från altaret, och fingrar igenom det som ett radband. ”Simon, Amir, Gurra, Maja, Johan, Johan S, Nellie, Bög-Johan”. Avslutningsvis stoppar hon handen i munnen och drar ut en skena med löständer från överkäken, vilket får hennes talfel att förvärras avsevärt. ”Traditionella metoder i all ära, men jag vet inget bättre sätt att göra verklighet av vilja”, säger hon och skrockar lågmält.

Hon beskriver själv perioden efter gymnasiet som ”stökig”. Först efter ett par år lyckades hon hitta en balans och drev under en tid en butik i Gamla Stan som sålde ockult krims-krams, främst till turister och unga sökande flickor som dem hon själv umgåtts med under gymnasietiden.

Den tillbakadragna tillvaron fick ett abrupt slut då hon avvärjde ett rånförsök mot butiken med så pass mycket våld att rånaren avled av skadorna. Själv hävdade hon nödvärn men åklagaren menade att det fanns uppsåt i och med att hon förvarat ett slagträ bakom disken och styrkte anklagelsen med att hon slagit tre femtumsspikar genom tillhygget och doppat spikarna i gift.

Hon spenderade lite drygt två år i fängelse, och slussades sedan vidare till sluten psykiatrisk vård under ytterligare tre år. Nu fördriver hon för det mesta sin tid i det här rummet eller strykandes runt i korridoren utanför. Hon påstår själv att hon mer eller mindre är ”färdig med utsidan” och att avdelning 34 är en plats där hon kan ”arbeta långsiktigt, i lugn och ro”.

©2018 Thomas Birgitta Pärsons



Tillbaka